blog.bjornekstrom.se

Jag skrev nyss en haikudikt inspirerad av dagens görningar och bloggen dagens haiku.

Memmyn pratar när
vinterskruden tar sig
Brödbaket stundar

Jag har för närvarande inte särdeles mycket att säga här. Så, för att hälla lite vatten på inläggskvarnen visar jag er ytterligare en bild som jag har tagit på en fransk katt. Den här är gråspräcklig och sitter och surar i ett fönster.

Som många vet finns det en uppsjö musikapplikationer för allas vår iPhone. En av dem som verkligen fångat min uppmärksamhet är NodeBeat. Enligt utvecklarna Seth Sandler och Justin Windle handlar det mer specifikt om en ”experimental node-based audio sequencer and generative music application”, vilket sammanfattar det hela ganska bra.

Applikationen är färggrann och sparsmakad i sin design och tillåter användaren att skapa små elektroniska symfonier genom att flytta ut oktav- och notnoder på skärmen. När de pulserande oktavnoderna sammankopplas med notnoderna framförs olika ljud, beroende på hur nära noderna är varandra. Vidare kan användaren förändra diverse attribut så som vågformer, eko, rörelse attack, decay och release. Det finns dessutom både ett lyssningsläge och ett som är mer kreativt, beroende på vilket man föredrar för stunden. Såväl det slumpmässiga som det mer arrangerade medför ofta en väldigt trevlig lyssning.

Här kan ni lyssna på en av mina NodeBeat-kreationer. Hörlurar är nog att föredra.

Nodebeat finns även till iPad, Android, Windows, Linux och Mac. Go check!

Jag har bidragit med en text om Loscil till webzinet Voûtes senaste utgåva, som är den sjätte i ordningen. Bakom Voûte står konst- och designkollektivet Loud Major, med illustratören Victor Jönsson i spetsen. Jag tycker mycket om Loud Major. Här är ett utdrag:

”Every evening when I’ve called my girlfriend to rant about receiving another Loscil album by mail, I have simply discussed the music itself and not the musician behind it. It has previously just existed in all its glory. But whenever I wander home from the commuter train at a quarter to one in the morning, I do now realize that Scott Morgan and his wife is midway of cooking dinner for their children. They’re right in the middle of the life that they share altogether.”

Läs hela texten och titta på Caleb Kimbroughs vackert tillhörande foto genom att klicka här.

Tillägg: Texten hittar ni på sida 32.

Det slog mig att den här bloggen faktiskt kunde behöva en viss personifiering. Det vore nog bra för alla inblandade parter. Vi börjar aningen stapplande med en bild på en sovande katt i en bokaffär i Paris.

Klockan är cirka halv fem på morgonen och jag sitter bredvid Emmy på en överfull nattbuss på väg mot Skavsta flygplats. Vår resa mot Paris har nu pågått i ungefär två och en halv timma och natten dessförinnan har jag sovit ungefär en och en halv sådan.

Jag lyckas emellertid slumra till då och då, åtminstone när jag inte väcks av pratglada studenter, diskuterandes det akademiska (samt det inte fullt så akademiska) livet som ung och kunskapstörstande i Uppsala.

Jag behöver något som skärmar av mig ifrån sorlet och det är då jag klickar igång Stephan Mathieus »Remain«, en omvälvande och fromt inlindad timme av atmosfärisk ljudkonst. Fem minuter senare slocknar jag igen.

Det är inte förrän när vi bara är någon kilometer ifrån flygplatsen som Emmy petar på mig och säger ”titta, titta vad fint”. Jag öppnar förstrött ögonen och ser en glödande uppgående sol hovra över det dimmiga landskapet. Tyvärr fångade jag den inte lika precist med min telefon, men jag tycker ändå att jag lyckades skapligt.

Det var när en vän för några veckor sedan undrade om jag skulle besöka årets upplaga av Voltfestivalen som jag påmindes om att Alva Noto, eller Carsten Nicolai som han ju egentligen heter, utgjorde ett av de stora dragplåstren på tillställningen i fråga. Herr Nicolai är en mycket ansedd figur inom electronicasfären och står som upphovsman till en stor mängd verk inom den nydanande elektroniska musiken, samtidigt som han är en av huvudpersonerna bakom det långlivade framträdande skivbolaget raster-noton.

Det finns alltså en hel del att ta sig in i vad gäller Carsten Nicolai och kanske är det just detta som har gjort att jag tidigare inte tagit mig för att gotta ner mig i den minimalismromantiserande tyskens sinustonsbeklädda värld. Precis som med andra för mig utforskade musiklegender med enorma backkataloger så har jag ofta svårt att veta var jag ska börja lyssna.

Därför var det väldigt passande när jag i början av juni fick hem ”For Nihon”, en samlingsskiva till stöd för den japanska jordbävningskatastrofen. Albumet innehåller en himla massa akter inom modern klassiskt/ambient/electronica-skiktet och på dess andra skiva återfinns en låt med just Alva Noto. De minimala tongångarna och det nästintill löjligt eleganta bruket av glitch fick mig direkt på fall. Passande nog släppte Nicolai i år även sin femte och, tyvärr får jag väl säga med facit i hand, sista del i kollaborationsserien med den japanska pianisten Ryuichi Sakamoto, ”summvs”. Det är en trygg skiva som tillsammans med album ifrån Loscil och Stars of the Lid följt mig genom försommaren. Jag har även härigenom nyupptäckt minimalismen och använt intrycken för att själv försöka skapa egna (i mitt fall fotografiska) verk som vilar på liknande grunder och premisser, även om resultaten per se givetvis är ljusår ifrån mina förebilders.

Jag besökte inte Volt i år heller och jag har fått höra efteråt att det var något alldeles i hästväg. På något vis skattar jag mig ändå lycklig över att ha upptäckt något som doftar så samtida och för mig är fullständigt nytt, trots att idéerna har funnits tillgängliga i åratal. Det är ju dessutom ganska bökigt att ta sig hem ifrån Uppsala mitt i natten. Intrycken jag erhållit utav Alva Noto och Ryuichi Sakamoto vill jag tro är lika utsvävande som det här blogginlägget. Nu ska jag sluta skriva och ni ska börja lyssna.

Alva Noto & Ryuichi Sakamoto – naono på Spotify.

När jag först lade mina tilltufsade och ihoplappade ambientletarvantar på Axel Willners äldre alias (Lars Blek, Porte, Cordouan) så uppstod en kort stund av klarhet. Här låg slitna mp3-renderingar av de, o, så vackra små knastriga kompositionerna på avlägsna och evinnerligt sega servrar – väntandes på en skoltrött skandinav som genom idogt googlande och Last.fm-sökande lyckats hitta fram till gamla nedlagda tyska netlabels. Det var ju så bra och eget. Levande och unikt. Dessutom så fanns det helt plötsligt en logisk förklaring till rytmiken i The Fields mjukt drömska technoeskapader. Willner måste ha använt Jeskola Buzz på precis samma sätt när han gjorde Halvmaune som Over The Ice, bara ett antal år tidigare.

Jag vill även tro att mycket av triumfen låg i att upptäcka det bortglömda. Nog för att jag var en halvlek sen på bollen men scenariot skapade känslan av att finna en slags bortglömd skatt, mitt i den brådaste djungel av electronicanetlabels som tycks ha uppstått under första halvan av 2000-talet. Jag har inte djupdykt i Subsource-katalogen än men jag hoppas Internet har behandlat sidan väl när jag bestämmer mig för att göra det. Det lär finnas mången godbit ibland de märkliga blurfiltrena och den vinröda polishen.

Hur det nu än förefaller med den saken så uppkom tidigare nämnda förnimmelse när jag ungefärligen lika snubbelartat hittade Loscils dronesamling Stases häromveckan. Jag är medveten om att jag tjatar en hel del om Loscil, men det beror bara på att hans musik tar upp en stor del av min tankeverksamhet. De ljudlandskap som Scott Morgan målar upp har ymnigt och förnämligt väglett mig in i sömnen i veckorna två och jag tycker mig ha hittat något särskilt i det här. Stases kan hämtas via netlabeln One.

Även om Stases visar prov på nätetiketternas och mp3-revolutionens storhet så ligger tyvärr vissa saker än höljt i dunkel, trots mina cyberkoloniseringar. Jag har exempelvis inte lyckats få tag i Portes Sarah (Action Biker Farrah Remix). Kanske är det dags att sparka igång gamla goda Soulseek igen.

Det allra finaste med Loscil är det ödmjuka, det blygsamma och det vörnadsfullt enkla. Det vackra i det lilla.

Loscil – Cloister på Spotify.

Fusionen mellan electronica och jazz har synliggjorts mången gång vid det här laget men frågan är om den utförts så dynamiskt och uppriktigt som i samarbetet mellan Kieran Hebden och Steve Reid. Det var genom en gemensam vän på en jazzklubb i Paris som Hebden (mer känd som Four Tet) och jazztrummisen Reid (som tidigare spelat med bl a Ornette Coleman, Miles Davis och Martha & The Vandellas) fick möjligheten att samarbeta. Kollaborationen tog sorgligt nog slut i och med Reids bortgång i fjol, men innan dess hann de båda herrarna skapa fyra eklektiska improvisationssessioner av sällan skådat nutida slag, som alla givits ut på Domino.

Duons tredje album, Tongues, är det som mest liknar ett traditionellt popalbum och samarbetet i fråga spelades in under ett par februaridagar i London 2006. Hela processen filmades och förra året bestämde sig Domino för att låta allmänheten ta del av dokumentären, även den betitlad Tongues, via Youtube. Lika mycket som Tongues skildrar ett musikaliskt samarbete av högsta rang så påvisar den skaparglädjen hos två oerhört öppna och varmhjärtade människor. Det är det kanske allra vackraste med filmen, åtminstone om man bortser ifrån den bortgångne Reids ödmjuka, gemytliga och fullkomligt innerliga skratt.

Kieran Hebden and Steve Reid – Tongues på Spotify.