Alva Noto & Ryuichi Sakamoto
Det var när en vän för några veckor sedan undrade om jag skulle besöka årets upplaga av Voltfestivalen som jag påmindes om att Alva Noto, eller Carsten Nicolai som han ju egentligen heter, utgjorde ett av de stora dragplåstren på tillställningen i fråga. Herr Nicolai är en mycket ansedd figur inom electronicasfären och står som upphovsman till en stor mängd verk inom den nydanande elektroniska musiken, samtidigt som han är en av huvudpersonerna bakom det långlivade framträdande skivbolaget raster-noton.
Det finns alltså en hel del att ta sig in i vad gäller Carsten Nicolai och kanske är det just detta som har gjort att jag tidigare inte tagit mig för att gotta ner mig i den minimalismromantiserande tyskens sinustonsbeklädda värld. Precis som med andra för mig utforskade musiklegender med enorma backkataloger så har jag ofta svårt att veta var jag ska börja lyssna.
Därför var det väldigt passande när jag i början av juni fick hem ”For Nihon”, en samlingsskiva till stöd för den japanska jordbävningskatastrofen. Albumet innehåller en himla massa akter inom modern klassiskt/ambient/electronica-skiktet och på dess andra skiva återfinns en låt med just Alva Noto. De minimala tongångarna och det nästintill löjligt eleganta bruket av glitch fick mig direkt på fall. Passande nog släppte Nicolai i år även sin femte och, tyvärr får jag väl säga med facit i hand, sista del i kollaborationsserien med den japanska pianisten Ryuichi Sakamoto, ”summvs”. Det är en trygg skiva som tillsammans med album ifrån Loscil och Stars of the Lid följt mig genom försommaren. Jag har även härigenom nyupptäckt minimalismen och använt intrycken för att själv försöka skapa egna (i mitt fall fotografiska) verk som vilar på liknande grunder och premisser, även om resultaten per se givetvis är ljusår ifrån mina förebilders.
Jag besökte inte Volt i år heller och jag har fått höra efteråt att det var något alldeles i hästväg. På något vis skattar jag mig ändå lycklig över att ha upptäckt något som doftar så samtida och för mig är fullständigt nytt, trots att idéerna har funnits tillgängliga i åratal. Det är ju dessutom ganska bökigt att ta sig hem ifrån Uppsala mitt i natten. Intrycken jag erhållit utav Alva Noto och Ryuichi Sakamoto vill jag tro är lika utsvävande som det här blogginlägget. Nu ska jag sluta skriva och ni ska börja lyssna.
