Jag har för närvarande inte särdeles mycket att säga här. Så, för att hälla lite vatten på inläggskvarnen visar jag er ytterligare en bild som jag har tagit på en fransk katt. Den här är gråspräcklig och sitter och surar i ett fönster.
Det slog mig att den här bloggen faktiskt kunde behöva en viss personifiering. Det vore nog bra för alla inblandade parter. Vi börjar aningen stapplande med en bild på en sovande katt i en bokaffär i Paris.
Klockan är cirka halv fem på morgonen och jag sitter bredvid Emmy på en överfull nattbuss på väg mot Skavsta flygplats. Vår resa mot Paris har nu pågått i ungefär två och en halv timma och natten dessförinnan har jag sovit ungefär en och en halv sådan.
Jag lyckas emellertid slumra till då och då, åtminstone när jag inte väcks av pratglada studenter, diskuterandes det akademiska (samt det inte fullt så akademiska) livet som ung och kunskapstörstande i Uppsala.
Jag behöver något som skärmar av mig ifrån sorlet och det är då jag klickar igång Stephan Mathieus »Remain«, en omvälvande och fromt inlindad timme av atmosfärisk ljudkonst. Fem minuter senare slocknar jag igen.
Det är inte förrän när vi bara är någon kilometer ifrån flygplatsen som Emmy petar på mig och säger ”titta, titta vad fint”. Jag öppnar förstrött ögonen och ser en glödande uppgående sol hovra över det dimmiga landskapet. Tyvärr fångade jag den inte lika precist med min telefon, men jag tycker ändå att jag lyckades skapligt.
